Cicci Lyckow Bäckman: Om människor som arbetat med sig själva och inre blockeringar upplever ett hinder som inte vill lösa sig, kan familjekonstellationer bidra från ett annat håll?
Jennifer Wallentin: Absolut. När det finns något i livet som inte flödar, kanske är det ett mönster som återkommer. Ofta kan det vara att man upplever känslor oproportionerligt starka mot vad en aktuell situation innebär och om man märker det kan det vara en fingervisning om att detta kan vara något att titta på i en konstellation. I en familjekonstellation kan man gå till en annan nivå, se om det finns något man är indragen i som inte tillhör en själv, något som hänt i historien men som fortfarande påverkar än idag.
Cissi Lyckow Bäckman: Hur går det till?
Jennifer Wallentin: Rent praktiskt går det till så att jag arbetar med en klient vid varje tillfälle, vi arbetar upp till två timmer i en grupp med minst sex representanter. Jag berättar om metoden vid varje tillfälle som ett sätt att öppna upp för arbetet. Jag tycker alltid att det är lika vackert att berätta om metoden eftersom det bygger på hur många naturfolk ser på livet och det är från Zulufolket vi plockat in hur vi ser på starka livshändelser som vi ska bearbeta i konstellationerna. Vi lyssnar sedan på klienten varför klienten är där och utifrån den informatinen lyssnar vi på fakta om vad som hänt i familjes historia, starka livshändelser som sjukdom, död, flytt. Så ber jag klineten välja representanter, en representatn för sig själv, en för mamma, en för pappa, utifrån de deltagare som är där den dagen. Som representant behöver du ingen förkunskap, det enda du behöver veta är om du känner ja, jag vill vara med och representera, delta i sjäva konstellationen eller nej, jag sitter hellre vid sidan av och tittar på.
Så börjar arbetet och Bert Hellinger som utvecklat metoden, kallar det att representanterna kliver in i ett vetande fält, ” the knowing field”. Det innebär att det kommer informatin till representanterna, dekan få förnimmelser i kroppen och uppleva känslor och utifrån denna information kan vi arbeta. Det vi söker efter är var någonstans det inte flödar. Vi letar efter friktion, det är likt ett detektivarbete, väldigt spännande. Klienten sitter vid sidan av och ser på, ibland kanske klienten går in i konstellationen på slutet men det är inget självändamål.
Någon gång har deltagare frågat mig före en konstellation; men tänk om det inte fungerar med mig, tänk om jag inte har någon kontakt med et vetande fältet. Men det är något jag inte kan svara på för jag har aldrig upplevt det. Det man som deltagare behöver veta är: ja, jag vill delta i konstellatinen. Om det finns ett sådant ja, har jag alltid upplevt att när en deltagare kliver in som representant, det som kommer upp då eller finns där hör alltid till konstellationen. Det som kommer upp, allting, om det är en enorm trötthet, avstängdhet, irritation eller ilska, vad det än må vara, så hör det till (konstellationen). Och det är detta som under arbetet kan upplevas som kryptiskt eller magiskt, inte något som huvudet riktigt kan relatera till. Vi pratar om det osm händer så gott det går med det är upplevelsen som rättfärdigar arbetet. Intellektet vill gärna veta hur går detta till? Men jag brukar säga att det är som att vi går in i en meditation tillsammans och det kan vara skönt att släppa huvudet, släppa sin egen historia och för en stund kliva in i någon annans historia.
Det brukar ofta, kanske inte alltid, men det brukar ofta klinga an någonting i en själv, att man kan känna igen något från sitt eget liv eller familj. För mig har arbetet verkligen vidgat mina perspektiv, vidgat bilden av vad det innebär att vara människa.
Se Cicci Lyckow Bäckmans intervju med Jennifer Wallentin